I går kväll kom jag fram till den stora staden. NEW YORK CITY. Känslan av att i 30 graders värme sätta sig i en yellow cab och åka mot Manhattan är en känsla för sig. Jag är här nu och här ska jag vistas i ett år framöver.. minst. Jag är fortfarande överviktig och jag har inte gjort någonting åt det på några veckor. Dagarna har gått och jag har inte orkat känna mig värdelös och jag har inte orkat bry mig om min feta övergödda mage och min stad av celluliter som invaderat min röv och mina lår..
Jag har ett val OM jag vill ta tag i det. Det är MITT val om jag vill vara överviktig eller inte.
Och jag har inte känt mig motiverad till att gå ner i vikt för någon random dude.
Ärligt talat är jag trött på att bli bedömd efter hur jag ser ut. Det trista är att JAG SJÄLV är den som är den mest orättvisa domaren på min spelplan. Jag har totalt dömt ut mig själv i 10 år nu.
I 10 års tid har jag haft ångest för de första kilona jag gick upp efter att jag slutade spela handboll.
Jag tänkte för mig själv att nu kommer det bara gå utför för mig. Jag kommer se ut som min mamma och min mormor till slut.. och faktiskt, jag är på väg mot den mardrömmen. På god väg faktiskt. Min Mamma och mormor hade bukfetma. Och om jag frågar mig själv varför de var överviktiga så skulle jag säga att det var för att de åt för mycket och rörde sig för lite.. samt att det inte var lyckliga.
Och enligt mig är det de sistnämnda den mest betydelsefulla pusselbiten för att kunna upprätthålla en sund livsstil. Jag önskar att jag kunde äta de vanliga 5 målen per dag... normala portioner och känna mig tillfredställd, fast nej... istället så trycker/häller jag i mig onödig alkohol, choklad och chips.
DET är mina laster och om inte det finns tillgängligt så har jag inga problem med att sätta i mig 20 - 30 bitar sushi. Gosh vad jag känner mig normal när jag skriver det här.
Jag inser ju att jag har problem, ätstörningar.
Sista tillfället jag var på gymmet så var jag där i 20 minuter, sen fick jag en ångestattack och drog hem. Jag gjorde det stora misstaget att ställa mig på vågen igen. Den visade att jag inte gjort några framsteg. Tvärtom.. Det visade sig att jag fortfarande var en dålig oattraktiv människa som aldrig någonsin kommer bli lycklig. Vem fan skulle vilja vara med en sån som jag?
Så nu sitter jag här. 6000 mil hemifrån. Jag har ett år. 365 dagar. Det här skulle kunna bli och vara mitt år nu. Jag skulle vilja säga att nu jävlar. Men jag har sagt det alldeles för många gånger i den här bloggen så jag känner inte att min trovärdighet är särskilt övertygande. För om jag inte tror på mig själv hur ska någon annan kunna göra det?? eller hur?
Vad skulle jag kunna göra det här året som skulle kunna göra skillnad i mitt liv. Hur skulle jag kunna tänka annorlunda för att må bättre. För att för en gångs skull komma tillrätta med mitt liv och undvika att hamna ännu längre ner. Just nu måste jag ju säga att jag accepterat min situation. Ok jag gick upp de där 8 kg som jag gick ner och jag måste börja om från början igen. Det är den bistra sanningen.
Jag orkar inte längre lyfta eller springa de kilon och kilometrarna jag presterat tidigare. Det är sorgligt och jag sörjer att jag inte kunnat hålla uppe min motivation. Att se före/efter bilden jag tog innan jag drog till New York förra gången och inse att jag är tillbaka på före bilden. Inte kul alls.
Sååå. What to do? Jag bor ju med en personlig tränare som vet allt om hur man ska äta och träna. Varför inte ta tillvara på det? Att börja lite smått med promenader med lill vovven jag har här och med kondition och sen öka med styrka efter hand. Är detta en lång resa jag kommer behöver göra? Kan det ta ett år, kan det ta två. Min målvikt har hela tiden varit 73 kg. Jag har 11-13 kg dit.. har inte vägt mig sedan jag fick ångesten på gymmet.
Men om jag säger så här så vet jag inte hur jag skulle hantera mig själv som en 73 kg tung tjej. Vem skulle jag vara då?
